Lena Hallengren, varför görs det inte någon svensk utredning av våra svenska adoptioner? Över 2 000 barn till Sverige Chile är ett av många sändarländer som försett Sverige med barn, cirka 2 200 barn mellan 1970- och 90-talet. När uppgifter om oegentligheter och olaglig verksamhet kommer fram i ett land som man har arbetat i och tagit emot barn ifrån som sedan adopterats i Sverige, vilken instans här har då ansvar för att informera de berörda familjerna? Döljer den svenska staten information för oss? Socialminister Lena Hallengren (S) har en rad frågor att besvara, menar Maria Diemar. Foto: ANDERS WIKLUND/TT Hittills ingår 615 svenska fall där barn kommit till Sverige genom Adoptionscentrum. Har adoptionsbyrån något ansvar för att informera sina kunder om att en brottsutredning pågår? Vilket ansvar ligger på MFoF, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, som arbetar med internationella adoptioner? På MFoF websida kom "Ny information från brottsutredning i Chile om internationella adoptioner" ut den 25 januari.
Inget badrum fanns i huset, så man var tvungen att gå genom den mörka trädgården för att gå på toaletten i husvagnen. Det hände märkliga saker där då och då. Vi kunde alltid bortförklara dem ganska lätt. Ibland nattetid lät det som att någon arbetade. En annan gång satt jag och en kompis ute i trädgården när vi såg en skugga stor som en liten björn klättra upp i ett träd utan att det varken skakade eller böjde sig alls, som om det som klättrat upp var viktlöst. Hunden skrämde mig också, men ni vet. Arg hund. Jag var liten. Sådant händer. Jag är räddhågsen av mig. Det har jag alltid varit. Är jag ensam kan jag tveka inför att gå genom ett helt upplyst hus. Mina vänner brukar dock vara mer utåtriktade. Det är helt enkelt den typen av människor jag går ihop med. Och den där gången hade jag en kompis där. Han hette Jacob. Vi satt uppe och spelade Sonic the Hegdehog 3 på en Sega Genesis kopplat till en gammal skraltig tv-apparat. Vi började spela när solen gick ner och när vi slutade var klockan kring två.
Jag är stjärna – ingen kändis Alltså ärligt, jag är inte straight – jag är lesbisk Walla, Imam har tagit över, inte Allah Och snubbar som försöker, jag har gått om er alla Det blir guld när jag lägger handen på Jag svär på min mamma, jag ska ge dem vad dom tål
Ett hatkärleksförhållande mellan 16-årige Hubert Minel och hans hopplösa mamma. Han ser bara hennes äckliga tröjor, kitschiga inredning och brödsmulorna som fastnar på hennes läppar när hon äter, och han ogillar hennes skuldbeläggande sätt.
Jag kunde tänka "Okej, nu är jag ute, men hur pass trevligt har jag? Är det värt det? ". Man visste ju att det skulle komma en reaktion om man kom hem sent. Våldet tog först slut när komikerns mamma slog henne framför ögonen på killen hon var kär i. Då var Babben sjutton år. – Hon slog mig inför en person jag inte ville bli förnedrad inför. Då satte jag punkt och slog ett glas i golvet. Det var så förnedrande och då var jag så pass gammal att jag kunde markera att det var nog, att det räcker nu, säger hon. Pratade du och din mamma någonsin om det sedan? – Nej, nej. Det var ingen idé. Hon var som hon var. Som barn tror jag att man anpassar sig till den förälder man får. Hon var född på trettiotalet och var den gamla skolans förälder. Vi pratade aldrig. Babbens mamma dog för ett par år sen. För att inte bli samma sorts mamma själv valde Babben att gå i terapi. Hon ville få perspektiv på hur hennes mamma hade fungerat – och hur hon själv fungerade. – Jag var tvungen att ta reda på hur mina reaktioner tar sig uttryck, för att kunna välja att reagera på ett annat sätt.
Stängslet var högt, över två meter, och gick inte att ta sig igenom. Så länge grinden var stängd var jag alltså säker. Men det var alltså bara en liten del av ägorna. Ingen annan människa fanns inom åtskilliga kilometers avstånd. Jag berättar detta eftersom jag tror det är viktigt att ni förstår vilken typ av miljö detta var, innan jag går in på själva berättelsen. En instängslad plats som känns ganska trygg, med en husvagn och en enrumsstuga med elektricitet, och utan något annat däromkring på kilometer. Min mammas van stod parkerad utanför grinden, och därifrån löpte en grusväg längs de ungefär 1, 6 kilometerna till ägornas huvudbyggnad. Nu var det så att jag ibland tog med mig vänner dit för övernattning. Vi tänkte väl att det var ganska häftigt, ni vet, nästan som att campa. Dessutom fick vi vårt eget rum att sova, eller rättare sagt spela tv-spel hela natten, i. Som en önskedröm. Nackdelen var naturlig. När det blev mörkt utomhus blev det väldigt mörkt. Ingen stadsbebyggelse, och husvagnen var inte upplyst.