Ofta när man läser texter om uppror så brukar de avslutas med något i stil med "Hongkong visar vägen! " När jag skriver detta så känner jag snarare att Hongkong inte visar vägen, utan Hongkong visar låsningarna som alla uppror ställs inför. Låsningen mellan spontanitet och organisation, mellan realpolitik och begär, mellan utdefiniering och militans. Hongkong visar kanske inte vägen, men Hongkong visar helt säkert någonting. K, medlem i Allt åt alla Malmö
"Ett land, två system" var på så sätt inte nödvändigtvis något radikalt annorlunda än vad som redan fanns rent ekonomiskt. Men trots att "Ett land, två system" rådde så fanns där inga tvivel om att den kinesiska statens makt över det sociala livet i staden var påtaglig. Detta har gjort sig påmint när den kinesiska staten försökt implementera lagar för att strypa Hongkongbornas yttrandefrihet och möjligheter till politisk organisering. Dessa försök har ofta resulterat i massiva protester, och ibland att lagförslagen skrotas. Det politiska systemet ser i praktiken ut som så att Hongkong har visst självbestämmande och viss demokrati, men att samtliga valda representanter måste godkännas av den kinesiska staten. Detta låg till grund för de massiva protester som gick av stapeln 2014 och som kom att kallas Paraplyrevolten, och som fostrade en hel generation av politiska kämpar i Hongkong. Paraplyrevolten utgjordes huvudsakligen av unga vuxna som vuxit upp under "Ett land, två system" men som till skillnad från sin föräldrageneration faktiskt behövde göra sig beredda på att de faktiskt skulle leva när staden helt skulle inordnas under kinesisk kontroll.